Det är onsdag...solen skiner här idag fast det känns i luften att hösten är här. Jag tycker om hösten, har alltid gjort.

Luften är så sval, det känns som att det är lätt att andas.

Jag väntar på en utredning, har gjort basutredningen och har med all sannolikhet asperger jag med. Det verkar som att vi har väldigt starka gener...

Mamma har, lillebror, du, min dotter och jag.

Har alltid känt mig annorlunda, aldrig känt att jag passar in. På arbetsplatser då alla samlas i fikarummet och umgås, har aldrig velat gå dit. Känner inte att jag har något att diskutera med dem, och känner mig obekväm och vill helst sitta själv.Så har det alltid varit.

Idag är jag sjukskriven, har jobbat och Mekämpat på men klarar inte längre av det arbete jag gör. Är för mycket socialt..Så vet inte riktigt vad jag ska göra. Känns som att jag misslyckas med allt jag tar mig för.

Brottas med tvångstankar, har haft dem så länge jag minns. Vissa av dem trivs jag med, får ingen ångest utan det känns bara "skönt". Men så har jag även dessa aggressiva tvångstankarna mot mig själv, de mår jag dåligt över. Men de är nog ett trauma mer efter att jag blev utsatt för övergrepp när jag var liten. Undrar hur du har det?? Om du kan se mig? På något sätt så kämpar jag även för din skull, jag kan inte ge upp. På något vis känns det som att du vill att jag ska kämpa och ta mig igenom det här, du kanske är med mig på något sätt. Man måste få må bra fast man har asperger, det måste finnas ett sätt. Ser hur lillbrorsan kämpar och mår. Måste orka leva, och njuta av att leva<3

Minns det fortfarande som igår...Fast det har gått många år nu. Du var 24 år i dina "bästa" år. Jag var 22.

Vet inte när allt började, men minns tydligt hur det slutade.

Du kämpade med din depression så många år, du sa att allting var svart..Jag förstod inte dig då, för att jag aldrig riktigt hade vart där än..

Du hade autistiska drag, sociala svårigheter och vad vi förstått så var det asperger, den genen många i vår familj bär på. Kommer till det senare.

Du bodde hos mamma och du hade tagit ett beslut. Du satte på dig dina björn borg skor som du fått i present av pappa. De hade du aldrig använt, du tyckte inte om dem. Men då, den 21 augusti tog du dem. Du tog ingen annan packning trots att du bodde en bit ifrån oss. Du nämnde ingenting till mamma, inget till lillebror som var två år yngre. Du åkte iväg.

Plötsligt stod du där, utanför min dörr. Och jag blev varm i hela kroppen då jag såg att du såg piggare ut än på länge!

Vi satt och pratade, du berättade att du kände dig gladare. Jag såg det. Vad jag inte förstod då var att du var nog lättad över att snart var allt över. Du lekte med min dotter som snart skulle fylla två. Du skulle sova över hos pappa som bodde några hus ifrån oss. Jag frågade om du ville äta lunch med mig nästa dag, på lördagen. Du sa : ja

Sen gick du iväg...tog en promenad med pappa. Du hade frågat konstiga frågor om himlen. Om pappa trodde att man hamnar där efter detta? Och det visste du att pappa trodde. Han var ju kristen, så han trodde att du ville veta mer om hans tro.

Ni gick och la er, pappa bodde i en liten etta, så du fick sova i pappas säng, pappa tog en madrass och sov i köket (pappa snarkade så)

Mitt i natten vaknade pappa till av att du harklade..men du slutade ganska snabbt så pappa trodde att du vänt dig om. Det var dina sista andetag...

Du valde att avsluta ditt liv, du svalde så många tabletter att du var säker på att det skulle lyckas...Pappa skulle väcka dig på morgonen för att äta frukost. Och jag var ute och handlade lunch till oss...

Kan inte beskriva hur det kändes!!! VARFÖR????

Tiden som följt...åren som gått har varit fruktansvärda, idag är jag 43 och det går inte en dag att jag tänker på dej. Inte en dag att jag saknar och önskar att du var kvar. Livet blev aldrig detsamma igen.....Aldrig......